nu är det inte längre barnprogram för min del.. jag försöker dlja sanningen nu framöver.. jag vet vad som har sårat mig men.. jag skiter it.. jag tänker inte längre vara ledsen över detta... det har gått mer än två veckor och det är inte värt att grama ner sig över det hela..  men hur? så många lögner, så mycket svek.. jag tänker hela tiden på varför du har ringt så mycket? du har redan visat att du inte bryr dig?! så varför helt plötsligt ringa konstant  och sedan sluta?  fattar inte riktigt.. "du är vuxen nog att prata med mig" - jag är vuxen nog att förstå att det bara kommer såra mig mer.. inte nog med mig.. mina syskon.. de lipar varje gång jag är hos dem, "hur kan ni göra så här mot varandra?" "varför?" är de frågor jag alltid för.. jag vet inte vad jag ska svara på det..

jag orkar inte gräma mig mer idetta..

Det är vår! jag älskar våren så! tänker inte vara depp längre.. försöker iallafall.. i morgon blir det att vakna tidigt och dra till stallet nu när man är här.. har inte vart där på aslängre,, senast var den gången som han egentligen skulle följt med... men jag klarar mig utan honom!... egentligen inte med jag gör det bästa av situationen..

BTW jag blev klar med min deprimerande novell.. skulle egentligen behöva fortsätta med den andra.. lite positiva men jag har den inte på den här datorn.. :P eller så börjar man på ännu en ny, en sann historia.. om hur man inte ska släppa de man älskar?  jag har helt enkelt med själv att skylla.. om jag hade tvingat dig att stanna så skulle inget av detta hänt.. det är helt och hållet mitt fel.. att jag släppte in dig på livet.. jag skulle ljuga om jag sa att de åren vi hade inte var de bästa jag haft.. jag ljuger också om jag säger att jag aldrig älskat dig..  jag älskade dig helt enkelt för mycket.. så det är mitt fel..


Sry.. jag har inte plivit helt positiv än.. men det går åt rätt håll.. jag saknar honom men jag biter ihop..

sjögurkor.. håll ut med mitt gnäll.. lite..lite till