mainstraw

Denna texten skrev jag för länge sen, det är första gången som jag visar upp det..


Vi har bråkat mycket nu i några år, du och jag,
För ibland känner mig så sviken, så bortglömt och hatad.
Och tro mig när jag säger att jag faktiskt lider av det,
För även fast vi haft det knas så vill jag se dig glad,
O jag är så glad över att jag kan komma fram till dig när jag e svag,
Jag kände mig så överflödig för att ingen hade tid,
Jag grät ögonen ur mig men ingen fanns bredvid,
Det finns så mycket saker men det skulle ta en evighet.

Efter Farfars död blev jag rädd jag var förstörd,
För att orden att inte leva blev en stark innebörd,
Jag var så liten, ni tror säkert inte att jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg mer än vad ni tror, Farfar o pappas lilla flicka, Farfars lilla ängel o pappas lilla Djävul, näe, så illa var det inte.
Det var chockerande jag har aldrig känt den saknad,
jag minns alla nätter då jag grät som mest.
Då jag ville att ni skulle säga att det var ett skämt,
Att han hade kommit hem, att han hade återvänt,
Men jag väntade förgäves, han kom aldrig endå,
Det var bara att acceptera fastän sorgen var svår,
Jag blir rädd utav tanken tänk när det sker igen,
Det som gör mig mest rädd e att det kan komma obestämt,
jag kommer ihåg när vi åkte till Akuten o ögonen bara sprutade o blodet bara rann på mitt ben, då jag fick en känsla jag aldrig känt förr i livet,
För, jag fick kalla kårar efter det jag hade sett o det jag hade hört, du försökte lugna ner mig men jag bara grät.
jag fick upp mina ögon vet att livet det skört,
Därför vill jag säga nu förlåt för allt jag sagt som sårat dig,
jag vill att du ska veta att innerst inne faktiskt älskar jag dig pappa. Det kan jag lova dig på hedersord.
Jag har haft det rätt svårt.
Men jag orkar inte bry mig längre, jag har ju dig, jag har ju mamma?
För jag vill att du ska stanna som min egna far.
Vi har sårat, vi har tjafsat, men vi har varandra, 
För varje gång jag tänker på det faller jag ut i gråt.
Funderat på hur situationen kunde gå så snett.
Och att trevat vidare nu efteråt, var inte lätt,
kommer du ihåg när jag var liten? Då du var tvungen att förklara varför du skulle flytta ifrån mig?
du sa: Pappa ska flytta, Det kommer att bli bra.
Mamma och pappa har bråkat lite men det är ingen fara, Gud va jag hatade mamma då.. Kommer du ihåg?
Jag satt o grät jättemycket.. Jag kommer ihåg att jag satt bredvid dig i soffan o mamma satt i fåtöljen.
 Jag kommer ihåg våra reser till: Bollnäs, till Idre o när vi varje sommar åkte till Brevik o badade.. där vi hade vårt egna lilla ställe.. där det var så fint.
Jag kommer ihåg när vi hade åkt för att bada Jag kommer inte ihåg vart men det var massor av gräs på bottnen, kommer du ihåg..?
Jag simmade o simmade så att jag fick kramp jag började gråta o skrika o var nära på att drunkna, då kom du o hjälpte mig.. jag var så rädd, jag tror att jag aldrig har vart så rädd som jag var då. Men du fanns där för mig.
Jag vet att vi har vart osams o ett tag sa jag till och med att jag hatade dig men det vara bara tomma ord det kan jag lova dig..
För jag älskar dig pappa, mer än vad du tror.

Jag satt i ett stort rum med massa folk, AK var där mm..
sen stod vi på en scen med några andra.. vet inte vilka..

Det var massa å skådare..

så ramlar jag.. men jag ställer mig upp som ingenting och går mot ak, mm.. då säger en kille men vad har hänt? då ser han att jag Blöder som fan och jag har ett ben utstickande på benet(jätteblodigt) du faller jag omkull igen( jag kände mig jättevarm) och jag kollar ut mot första raden.. oh där sitter en kille.. o han kommer fram till mig och lyfter upp mig och bär ut mig från scenen.. sen sitter vi i salen igen..

Mamma o ja tolkar det att det har något med Gruppen att göra..
Att mitt undermedvetna inte tycker att jag är redo.. att jag inte kan stå på egna ben riktigt än typ