När man sitter här själv i mörkret är det svårt att dölja alla känslor som man försökt att förtränga så länge.

Det är hemskt att inte kunna göra saker utan att känna "detta har vi gjort förut" att bara sitta och prata ut  eller att mysa ner oss framför tvn och se en skräckis..
eller de små sakerna som att se på när du spelar spel.. även de små sakerna gräver ned sig djupt.
Det är ännu värre att inte kunna göra det längre.

Jag sitter sitter här och biter mig i läppen och känner blodsmaken i munnen.. men jag vill inte sitta här och gråta     
- det är väl sånt du kan göra med andra eller? - är det nog många dom tänker.. men det är minnen.. sånt man inte glömmer, sånt man inte vill göra igen om det inte är med samma person.

Det är svårt att öppna sig helt,  för det känns som om inget kommer bli bra igen.
jag vet inte ens om jag skulle kunna gråta ut hos den som alltid har tröstat mig..
- som när vi satt uppe halva natten och gråt ut båda två.
jag saknar det, att kunna komma och bara prata ut, att kunna gråta och få tröst.

Så många gånger som jag inte orkat med mer, när jag har sittit på balkongräcket och samlat upp mod för att slippa allt, och jag tänkt, nej, jag skulle sakna honom för mycket, jag vill inte att han ska må dåligt över det.. eller skulle han ens bry sig? Min enda livhanke att med honom i mitt liv, är livet värt att leva.

Varje år ihop eller inte, har vi tillbringat "vecka 32" tillsammans.
nu är allting borta.. allt jag har är minnen..

---

You always smile....But in you eyes your sorrow shows