"Have You ever love somebody so much
You can barely breathe
When you're with them
You meet
And neither one of you
Even know what hit 'em
Got that warm fuzzy feeling"
Det är över nu, men jag kommer ihåg – Att släppa taget är Ett uttjatat begrepp, men det är som det uttjatade begreppet ”lättare sagt än gjort”
Vi håller hårt i de vi älskar, nästan för hårt, vi tänker inte på att man behöver sin egna utrymme, utan greppar taget ännu hårdare,
Det finns nog lika många sätt att hålla greppet om den man älskar som det finns människor på jorden.
Jag tror att det har man tillit att göra, istället för att träffa andra och släppa in dem i våra liv, vänder vi dem ryggen till och kurar vi ihop oss med den Ende och Rätte.
Som en igelkott med ryggen vänd utåt och nedgrävda.
Men vi tänker inte på hur mycket skada det gör i slutändan, när den Ende och rätte finner en annan, när kärleken tynar ut.
Ett av livets största utmaningar är att släppa taget och gå vidare, sluta lägga tid på det som är i det förflutna. Men hur gör man?
Man tänker, det är över, jag orkar inte bry mig, men innerstinne gör man det, känslomässigt är det svårare än.. kan inte ens komma på en likhet, så svårt är det – i alla fall för mig.
Ibland känns det som om man bestraffar sig själv med att inte bli fri från gamla minnen. Man lever kvar i det gamla, går i samma gamla stigar som endast blir djupare och djupare, vi gräver oss ned igen, tänker på minnen, det som var ”perfekt” – rena rama självplågeriet om du frågar mig.
I svåra stunder har det förflutna stor makt över en.
Då kan man känna att ingen förstår hur man har det. ”varför de bakåt när man kan se framåt?”
Hur släpper man taget?
Vi kan ställa den frågan om och om igen, utan att bli klokare.
Varför händer detta just mig? Varför blir jag sårad, sviken och övergiven?
Vi är rädda att vara ensamma, att tappa värdet, att inte vara någon, att inte vara behövd.
Vi kämpar med nedbrytande vardagar, gamla hjulspårmässiga rutiner, kärlekshandlingar och trötta hopplösa gräl om allt och ingenting.
Jag tror att det bästa man kan göra är att acceptera smärtan, jag vet, det gör riktigt jävla ont ibland men så småningom kommer smärtan bli mindre och mindre, den kommer sakta men säkert att tyna bort med året, men minnena finns alltid kvar, ta fram dem ibland, skratta åt det roliga ni gjorde, glöm det tråkiga och hitta den riktiga rätte, det kanske var han.. Men innan han inser det, kan du inte göra något åt det, du kan bara låtsat som om du inte vet om att det är så, Antingen väntar du och ser om polletten trillar ner om 40 år, eller så går du vidare..
Gör som du vill, men glöm inte av att du lever och bestämmer ditt liv.
Nej, det har inte med mig att göra, och inte med dig att göra för den delen heller!
