mainstraw

Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv!
och snart är den här :D
Det är nog det som är lyckan i mitt liv just nu STUDENTEN!
Balklänning är köpt och färdig för upphämtning
Håruppsättning fixad.
Hårfärgning beställd.

Nu återstår
smycken
skor och en söt liten väska:P
och en utspringsklänning :O - får panik :O och endå är det 136 dagar kvar till studenten :O

Katastrofalt Katastrofalt Katastrofalt Katastrofalt Katastrofalt Katastrofalt Katastrofalt.
Panik Panik Panik Panik Panik PanikPanik Panik Panik Panik Panik Panik Panik Panik.

Sluta nu! sitt inte är o lipa? blunda i stället! blunda för det dumma och le mot det goda!
Där var väl det kört eller hur säger vi brudar? (Det och överjag)
Totalt överkörd, men det är väl så det ska vara?..



välkommen tillbaka dyster!

Vet inte riktigt vad som har hänt med mig, men hur underbar har inte denna dagen varit?
Vaknade på morgonen alldeles inte utvilad, men flög upp med ett leende på läpparna. När jag väl hade landat gjorde jag frukost och kokade te, till frukosten och till färden till arbetet (som jag aldrig gör annars)
åt och kletade på lite mejk och studsade iväg till jobbet.
Väl inne på jobbet blev jag välkomnad av underbara med gråa och trötta kollegor. Gick in till en boende, när jag kom tillbaka möttes jag av underbara, färgglada och glada kollegor, som blivit så glada över att jag var så glad.

Även om det hände rätt jobbiga saker på jobbet så var det nästan onaturligt att inte vara glad, även om jobbiga saker hände och himlen va alldeles grådassig.

Kommer tillslut hem och kastar mig på dagens sysslor (något som aldrig brukar hända) och nu är jag nästan klar, inte med plugget, men med dagens sysslor.

Tänka sig, jag kan vara glad, onaturligt naturligt glad, även om jag missar hockeyn och underbart folk i morgon

Eller typ pims texmexsallad
eller typ.. en bio
Eller typ... snökrig
eller bara du och jag?
Va mysigt det skulle vara :D
                    ♥

Sitter och halvgråter för tillfället, må det vara hungern som spökar kanske? eller må det vara det medvetna, det smarta och ångern?
Ja vet inte riktigt.. Antingen eller, ellerhur?
Jag vet inte varför det är som det är.. eller varför det känns som det känns.. Kan ju vara för att jag borde sova en stund.. eller så är det för att jag verkligen ångrar vissa val jag gjort den senaste tiden. Men ångrar jag verkligen något? Har jag något att ångra? varför ska jag ångra något? eller va?!

Jag tror att allt gick så snabbt! hahaha jag insåg att jag just skrev att det gick för snabbt xD nja.. inte helt kanske Slowmooo(groovar med armarna) men alltså.. å jag fattar inte ens själv vad jag skriver.. men ahja.. om någon fattar så.. ah.. ni fattar ;)
nej.. men allt kom för nära.. panikångest har jag ju fått för mindre saker.. kanske det var en försvarsmekanism?

Näe.. nu rör jag till det i hövet.. Blended not shaked äs ve ijus tå säy in schwääden Eller kanske megafjortisstyle =
Äs Ve IjUs Tå SäY iN sChWäÄdEn

Nästa blogginlägg = AK OCH CISSI ZUMBAR OCH LÖSER VÄRLDENS UNDERGÅNG

MISSA INTE DET!

"Have You ever love somebody so much
You can barely breathe
When you're with them
You meet
And neither one of you
Even know what hit 'em
Got that warm fuzzy feeling"

Det är över nu, men jag kommer ihåg – Att släppa taget är Ett uttjatat begrepp, men det är som det uttjatade begreppet ”lättare sagt än gjort”

Vi håller hårt i de vi älskar, nästan för hårt, vi tänker inte på att man behöver sin egna utrymme, utan greppar taget ännu hårdare,

Det finns nog lika många sätt att hålla greppet om den man älskar som det finns människor på jorden.
Jag tror att det har man tillit att göra, istället för att träffa andra och släppa in dem i våra liv, vänder vi dem ryggen till och kurar vi ihop oss med den Ende och Rätte.
 Som en igelkott med ryggen vänd utåt och nedgrävda.

Men vi tänker inte på hur mycket skada det gör i slutändan, när den Ende och rätte finner en annan, när kärleken tynar ut.

Ett av livets största utmaningar är att släppa taget och gå vidare, sluta lägga tid på det som är i det förflutna.  Men hur gör man?

Man tänker, det är över, jag orkar inte bry mig, men innerstinne gör man det, känslomässigt är det svårare än.. kan inte ens komma på en likhet, så svårt är det – i alla fall för mig.

Ibland känns det som om man bestraffar sig själv med att inte bli fri från gamla minnen. Man lever kvar i det gamla, går i samma gamla stigar som endast blir djupare och djupare, vi gräver oss ned igen, tänker på minnen, det som var ”perfekt” – rena rama självplågeriet om du frågar mig.

I svåra stunder har det förflutna stor makt över en.

Då kan man känna att ingen förstår hur man har det. ”varför de bakåt när man kan se framåt?”

Hur släpper man taget?
Vi kan ställa den frågan om och om igen, utan att bli klokare.
Varför händer detta just mig? Varför blir jag sårad, sviken och övergiven?

Vi är rädda att vara ensamma, att tappa värdet, att inte vara någon, att inte vara behövd.
Vi kämpar med nedbrytande vardagar, gamla hjulspårmässiga rutiner, kärlekshandlingar och trötta hopplösa gräl om allt och ingenting.

Jag tror att det bästa man kan göra är att acceptera smärtan, jag vet, det gör riktigt jävla ont ibland men så småningom kommer smärtan bli mindre och mindre, den kommer sakta men säkert att tyna bort med året, men minnena finns alltid kvar, ta fram dem ibland, skratta åt det roliga ni gjorde, glöm det tråkiga och hitta den riktiga rätte, det kanske var han.. Men innan han inser det, kan du inte göra något åt det, du kan bara låtsat som om du inte vet om att det är så, Antingen väntar du och ser om polletten trillar ner om 40 år, eller så går du vidare..